Sevärdheter

Sveriges första järnväg


Det smala edet mellan Fryken och Klarälven, har sedan stenåldern utgjort en viktig vandrings- och transportled. Därom vittnar ett rikt antal fynd, bl.a. forngravar i närheten. Den livaktiga järnbruks- och sågverksrörelsen i Fryksdalen på 1840-talet krävde en rationell transportväg ut till Vänern. På 1:e lantmätare L.G.Örns förslag gjordes en utredning om det skulle vara möjligt att bygga en järnbana mellan Fryksta och Klarälven. Ändamålet var att frakta järn- och trävaror från trakten kring Frykensjöarna och i motsatt riktning skicka tackjärn, spannmål och övriga handelsvaror. Undersökningen av den 8 km långa bansträckan leddes av kapten C E Norström med biträde av löjtnanterna Claes Adelsköld och E A Nordenankar. Efter konsultationer hos bl.a John Eriksson i Amerika kom själva bygget igång tidigt på våren 1849. Chef blev Norström med Adelsköld som arbetskontrollant. På morgonen den 5 maj 1849 tog Adelsköld det första spadtaget.

 Hösten 1850 invigde Oscar I Frykstabanan

Trafiken skedde de första åren med ox- eller hästdragna vagnar. Tre till sex tåg kunde då gå per dag med ett behov av 13 dragdjur. Det visade sig snart att driften var föga rationell och 1853 fick man ta ställning till att inköpa ett lokomotiv. Beslut fattades 1854. Munktells i Eskilstuna fick i uppdrag att bygga lokomotivet, som togs i drift i juni 1856. Lokets namn blev Fryckstad. 

Även om trafiken under de följande åren inte kunde pågå helt bekymmersfritt, synes den ekonomiska avkastningen ha varit
relativt god. Trafikmängden var stor. Redan på hästbanans tid, år 1852, färdades 1700 passagerare på banan. Fraktjournalerna vittnar om betydande mängder gods. Av enbart trävaror fraktades 1850, 12 143 tolfter (=145 716 st) och under första ”lokomotivåret”, 1856, ca. 16 000 tolfter. Rottneros bidrag detta år var ca. 3 200 tolfter(= 38 400st).
Den lilla energiskt kämpande banan mötte sitt öde när statsbanan Karlstad-Arvika öppnades år 1871 och ett spår anlades mellan Kil och Fryksta. På hösten samma år nedlades trafiken på Frykstabanan och Frykstads Jernvägs Aktiebolag upplöstes
på bolagsstämman 15 augusti 1873. Frykstad Clara Elfs Jernvägs Sällskap stiftades 1975 och arbetar för att bevara, restaurera och sprida kännedom om minnena efter Sveriges första järnväg för allmän trafik. I den nybyggda vagnhallen i Fryksta förevisas under sommartid dokument, handlingar och olika minnen från Sveriges första järnvägs korta men epokgörande storhetstid.
För ytterligare information, kontakta Turistbyrån i Kil.

-----------------------------------------------------------------------

Runnevåls gravfält

Trakten runt Nedre Fryken och nuvarande Kil är mycket rikt på fornlämningar, särskilt järnåldersgravfält bestående av
höggravar tillhörande brandgravsskicket. Runnevålsfältet bestående av 95 höggravar anlagda från romersk järnålder till
vikingatid har rönt ett stort intresse de senaste åren. 1992-1993 genomfördes 3 utgrävningar initierade av det då nybildade Kils Arkeologiska Sällskap.
Syftet var att åldersdatera fältet med de metoder som nu står till buds och som ej fanns tillgängliga vid utgrävningarna
tidigare under detta sekel. Vid dessa har man genom s.k. föremålsdatering fastställt fältets ålder till folkvandringstid, alltså c.a. 500 år e Kr.

Denna datering är säkert helt riktig, då den utfördes av en erkänt duktig arkeolog, nämligen I. Atterman vilken utförde ett stort antal utgrävningar i hela landet under 20-, 30- och 40-talet. Nya utgrävningar gav sensationella fakta. Den första av utgrävningarna under 90-talet, sommaren -92, i höggrav A56, pekade på att denna uppförts vid tiden för Kristi födelse. Redan detta är en ganska tidig datering av en järnålderskultur med tanke på att de flesta större av dess kända gravfält, ex. de s.k. Hemlanden på Birka är daterade till ca. 700 e.Kr. För några år sedan kunde förut nämnda Kils Arkeologiska Sällskap efter ett visst detektivarbet konstatera att den framsynte arkeologen Atterman vid sina utgrävningar 1944-45 låtit arkivera 6 st kolprover från 6 olika brandgravar. Då hade kolprover inte något värde ur dateringssynpunkt. Den s.k. C-14-metoden var ännu inte uppfunnen. Efter ekonomiskt stöd från ett privatföretag kunde dessa prover dateras med förut nämnda metod
utförd av Naturhistoriska museet. Ett av dessa prover, från höggrav A 86, visade på ca.600 före Kr. Vi har såldes haft en järnålderskultur runt Nedre Fryken och nuvarande Kil som är ca. 1000 år äldre än vad som tidigare ansetts. Man kan därför antaga att detta område under denna tid haft en central funktion för denna del av landet.

I och för sig är 1000 år blott ett litet fragment i det stora tidsperspektivet, men kan dock tyda på att början till en järnålders-bosättning har skett på Runnevål redan under tidig förromersk järnålder. I så fall är våra antaganden att Runnevål och trakten däromkring har varit en plats av central betydelse för det område vilket vi döpt till ”Frikaland”, mer underbyggda än vad vi vågat hoppas på. Detta ger också mer ”råg i ryggen” att fortsätta vårt sökande efter kunskap om vår hembygds tidiga historia.
Frykensjöarna har sedan urminnes tider haft en stor betydelse för handel, transport och kommunikationer f.v.b. från Fryksta i Kil till Norra Hyn över Acksjön till Klarälven och vidare över Vänern och Göta älv. Detta förhållande kan tillsammans med övriga näringsfång, såsom goda förutsättningar och god kunskap om järnhantering, ligga till grund för denna tidiga järnålderskultur. Det är också ett mycket intressant faktum att Sveriges första järnväg för allmän trafik förlades just till det nämnda transportstråket. Alla dessa företeelser är alltså, forntida föregångare till Karlstads nya flygplats, vilken finns i utkanten av nämnda kulturområde.


Guidning på gravfältetet
I slutet av 1980-talet anordnade Vuxenskolan i Kil en kvällskurs i arkeologi. Kursen blev mycket uppskattad och ur denna grupp av entusiaster skapades Kils Arkeologiska Sällskap. KAS har lagt ner mycket arbete på att utforska och dokumentera Runnevåls gravfält och man ställer också gärna upp och berättar om fältet. Är Du intresserad av att bli guidad på fältet eller har frågor som berör arkeologi eller historia runt Kil kan Du ta kontakt med nedanstående person.
Ing-Britt Bergström tel. 070 633 45 01

Ångbåten Freja

Den fantastiska historien om Freja är beviset för att i Värmland är till och med det omöjliga möjligt. Bara tanken, att ett för
hundra år sedan sjunket ångfartyg åter skulle tuffa fram på Frykens vatten, är egentligen helt orealistisk. Historien är följande:
Freja, eller Kalmarsund 3 som båten ursprungligen hette, byggdes 1868 vid Motala Verkstad. Ångmaskinen i båten hade året innan erövrat guldmedalj vid världsutställningen i Paris. Efter att under ett antal år ha trafikerat Kalmarsund såldes båten 1887 till Nils Persson i Lysvik och sattes i trafik på Frykensjöarna, samtidigt som den bytte namn till Freja.
(Bild från Ångbåtsföreningens hemsida)

Flera båtar trafikerade Fryken vid denna tid och konkurrensen var hård. Detta gjorde att underhåll och sjösäkerhet ibland blev lidande. Den 23 juli 1896 förliste Freja 200 meter från land i Bössviken. Av de 17 ombordvarande räddades endast 6 personer. Sex av de omkomna blev senare återfunna, medan 5 stycken följde Freja i djupet.
Trots att Freja förliste så nära land, lyckades man inte lokalisera vraket förrän 1976, då två medlemmar från Karlstads Dykarklubb lyckades hitta Freja på 53 meters djup. Fartyget befanns, tack vare att det legat så djupt, vara i förvånansvärt gott skick, men bedömdes då vara omöjligt att bärga. Det skulle dröja ända till 1993 innan då nybildade Ångbåtsföreningen Freja tog hand om saken. För dessa entusiaster var det aldrig någon tvekan om saken. Freja skulle bärgas, renoveras och göras sjövärdig.
(Bild från Ångbåtsföreningens hemsida)

Efter ett oräkneligt antal arbetstimmar, kunde man inför 20.000 åskådare och direktsändning i TV, se Freja lyftas upp ur djupet 98 år efter förlisningen. Nu vidtog ett omfattande arbete med att på ett värdigt sätt ta hand om kvarlevorna efter de omkomna, samt att katalogisera de många fynd som man fann på Freja. Båten fraktades till ett varv i Sunne, och restaureringen började.

I juli 1996 var Freja färdigrenoverad redo att, på 100-årsdagen efter sin förlisning, åter sjösättas. Då inträffade nästa katastrof. Natten till den 2 juli drabbades Freja av en svår brand. Det mesta av två års arbete gick till spillo. Men en värmlänning ger sej inte i första taget. Man började om igen. Ångmaskinen och delar av skrovet var intakt och på 101-årsdagen av förlisningen, den 23 juli 1997, seglade Freja åter på Frykens vatten.

 

FARTYGSFAKTA
Längd 20,26 m
Största bredd 4,15 m
Djupgående 1,50 m
Maskin 1st Motala ångmaskin
Effekt 30hk, 22kW
Kapacitet 55 passagerare

Under sommarsäsongen fungerar Freja som ett flytande museum vilket ger en autentisk tidsbild från sekelskiftets ångbåtsturer mellan Kil, Sunne och Torsby. Freja används också flitigt i chartertrafik då det finns möjlighet att delvis bestämma resrutt efter egna önskemål.

---------------------------------------------------------------